When You Believe It

Igårkväll var det omöjligt att sova för jag drabbades av 40-årskris. Det kändes som att jag var jättegammal och att det finns massor som jag måste hinna göra innan jag skaffar barn och jag kommer snart i klimakteriet, så det är lite bråttom. Okej, jag är 17 så det är ju nååååågra år kvar. Men om man först pluggar tills man är 25 och sen skaffar man ett fast jobb så vill man ju jobba ett par år och hinna resa och sånt. Sedan mpste han hitta en man att skaffa barn med. Jag skulle inte skaffa barn med någon förrän vi har varit tillsammans i ett par år och man verkligen vet vad man vill. Men man får kyssa många grodor innan man hittar sin prins. Det kanske tar hundra år innan man hittar en man som man vill dela sitt liv med? Och då kanske man inte kan få barn längre?

Eftersom jag inte kunde sova så gick jag upp och då kom mamma också. Vi tände ljus, åt yoghurt och pratade om livet. Jag insåg att jag nog hinner göra en hel del och att jag itne behöver börja oroa mig än. Men ibland får jag lite panik. Tror mest att det beror på att jag itne har någon aning om vad jag vill göra efter gymnasiet. Inga framtidsplaner. Men sånt löser sig alltid på ett eller annat sätt!