When You Believe It

Livet är som en slalombacke. Man åker fram och tillbaka hela tiden. Ibland åker man lite snabbare, lite farligare och utamanar sig själv till att göra sånt som känns lite läskigt. Man fylls av en härlig känsla och en massa adrenalin och glädje. Känner friheten och vinden i håret. Det är då det är som härligast att leva. Men förr eller senare faller man. Det blir kraschlandning mitt i backen. Man blir liggandes ett tag och det gör ont. Hur ont det gör beror på hur snabbt man har åkt, hur mycket man har släppt kontrollen (för tro mig, det gör man även om man inte alltid märker det), hur oförberedd man är på kraschen och självklart också hur hårt man landar. Det är jobbigt ett tag och man funderar på hur man ska lyckas ta sig ner för backen. Man har ingen lust att åka vidare. Men man måste. Det kommer att göra ont ett tag och det känns att ingenting är som vanligt, men samtidigt vet man att man måste försöka. Man får inte ge upp. Man börjar med att åka lugnt för man vill inte riskera att falla igen. Vill inte utsätta sig för smärtan en gång till. Men det dröjer inte länge innan man blir ess på att åka lugnt och försiktigt. Man provar nya utmaningar eftersom man saknar sen där känslan av total lycka när allting känns för bra för att vara sant. Man kanske faller igen, men man måste ändå våga satsa. Hur kul blir det att åka lugnt och stilla hela backen? När du når slutet kommer du ju att ångra att du inte vågade. Man behöver spänning och passion!